Om mig

Efter att ha levt nästan ett helt liv upptäckte jag det fantastiska med det skönlitterära skrivandet. Under 2008 och några år framåt gick jag några skrivkurser både på nätet och IRL. Övade, övade, skrev och skrev. Utmanade mig själv. För att utvecklas mer och för att lära mig konsten att ta emot respons anlitade jag flera skrivarcoacher. Jag tyckte att det var bland det roligaste jag gjort. Någonsin. Trots att kritiken ibland var hård, men jag lärde mig. Både att ta kritik och bli en bättre skribent.

Det här är i korthet min historia fram till det hela startade:

Språk har jag alltid haft lätt för. Svenska, engelska, franska och tyska hade jag bra betyg i. Men förutom språkundervisning var det bara gymnastik som appellerade på mig. Ändå, när jag gick ut från gymnasieskolan den där dagen i slutet av maj 1970, satsade jag inte på någotdera. Jag var vilsen. Förvirrad. Hade inte en aning om vad jag ville göra. Jag flyttade till Uppsala och började studera. Gick inget vidare. Jag hoppade av och började som vikarierande skötare på Ulleråkers sjukhus. Det gick ännu sämre. 

Så där har det hållit på. Tre år före min första skrivkurs, året var 2005, kom jag in på en utbildning till hälsostrateg. Där fick vi i uppgift att skriva våra livsberättelser på maximum några A4-sidor. En av mina kurskollegor kom springande fram till mig dagen efter och sa:

”Oh, din livsberättelse! Så spännande, jag vill läsa nästa kapitel!”

De orden väckte mig. Kunde mina ord verkligen vara intressanta att läsa för andra? Jag är min kurskollega evigt tacksam. Säkert är det onödigt att nämna att jag aldrig jobbade som hälsostrateg. Men däremot skriver jag! Varje dag. Fantasin, ordbyggandet, känslorna, att få förmedla alla sinnen i det tryckta ordet. Det är ett ständigt behov som jag måste tillfredsställa. På den vägen är det, som klyschan lyder.